Innehållsförteckning:
Det tog ett halvt år, men äntligen har HTC Desire kommit till Amerika. Tillkännagav vid Mobile World Congress i februari 2010, Desire - kodnamnet Bravo - förde ett helt nytt gränssnitt - Sense - till Android 2.1, allt anslutet till en telefon som i huvudsak är Nexus One, med några få tweaks.
Kom den 27 augusti kommer HTC Desire att finnas tillgänglig på US Cellular, med sin 1 GHz Snapdragon-processor, Sense UI - och den nya SLCD-pekskärmen, som ersätter AMOLED-skärmen som har sett brister på sent. Är det värt att vänta? Ta reda på det efter pausen.
YouTube-länk för mobilvisning
Vad du får med Desire är i princip en Nexus One med Sense, fysiska knappar och en styrplattknapp i stället för styrbollen. Det är verkligen det, så långt som märkbara skillnader går.
OK, det är inte helt sant. Den amerikanska Cellular-versionen av Desire har en 3, 7-tums SLCD-pekskärm (800x480 pixlar) tillverkad av Sony i stället för Samsung AMOLED-skärmen som ses på den ursprungliga versionen av Desire, Nexus One och Droid Incredible. Anledningen till förändringen, helt enkelt, är att Samsung har haft problem med att hålla jämna steg med efterfrågan på AMOLED-skärmarna, vilket har lett till stora brister och ordnade telefoner. Så HTC gjorde omkopplaren.
Om du använder SLCD-begäran på egen hand kommer du förmodligen inte att tänka på något. Färger är väl reproducerade, men det finns fortfarande en liten bit banding på lutningar, men definitivt mindre än Nexus One. Placera SLCD Desire tillsammans med en Nexus One och dess AMOLED-skärm, men skillnaderna är lite tydligare. Färgerna är lite mjukare, mer dämpade. Det är inte nödvändigtvis en dålig sak. Jag handlar mjukare färger för mindre banding.
Ta dem både utomhus, och väl, solljus är solljus.
I din hand känns Desire och Nexus One nästan identiska. Det finns en extra fasett på sidosidan av önskan, vilket ger den en lite mindre rundad känsla. Men om du inte letar efter det kommer du förmodligen inte ens att märka det.
De fysiska knapparna är en fin förändring, med tanke på att Nexus Ons kapacitiva knappar har haft lite av ett noggrannhetsproblem - du måste trycka något ovanför det du kan förvänta dig. Jag tycker att Nexus One's trackball är lite mer exakt när jag väljer text än styrplattan, men det kanske bara för att jag är mer van vid den.
Från Desire saknas laddningskontakterna på bottenramen, så du kommer inte att använda din Nexus One skrivbordsdocka eller bil ner med Desire. (Det passar faktiskt i bilbryggan, men bara knappt, och du laddar inte med det.)
Under huven har du en 1GHZ Snapdragon-processor, 512 MB RAM och 512 MB ROM. Överraskande rapporterar telefonen bara om 123MB tillgänglig, vilket verkligen inte är så mycket. Den bördan minskar något när Desire har fått en Android 2.2-uppdatering och du kan flytta appar till SD-kortet, men ändå är det förvånansvärt lågt. Telefonen levereras med ett batteri på 1400 mAh som är klassat med upp till 5 timmars samtalstid.
The Desire har en 5MP-kamera med autofokus. Videokameran spelar in med VGA-upplösning (640x480) som standard, men du kan höja den till 800x480 eller 1280x720 för bättre kvalitet.
US Cellular har inte laddat för mycket av sin egen programvara på Desire. Det finns en Telenav-driven navigationsapp (utöver Google Maps), appen My Contacts Backup, Tone Room Deluxe (en stub-app som tar dig till en amerikansk mobil ringtone-lagring) och den allestädes närvarande (men ändå ganska värdelösa) City ID-appen. De andra vanliga - Facebook, MySpace, Peep (HTC: s Twitter-app), Quick Office och alla HTC-widgetar finns där.
Så ska jag köpa den amerikanska mobiltelefonen HTC Desire?
Om du använder oss av US Cellular är det något som inte gör det möjligt att få önskan eller Samsung Acclaim, dess andra Android-telefon, speciellt med en dataplan som börjar på $ 30 och tillgänglig tethering.
Hårdvaran är inte nästa generation, men den är inte heller lång i tanden. Vad du får är en snygg, snabb telefon med en av de nyare versionerna av Android och HTC: s snygga Sense UI. Och för de flesta kommer det att gå bra.
