Innehållsförteckning:
Europeiska unionens nya upphovsrättsdirektiv innebär att dramatiskt förändra hur vi konsumerar nyheter och annat onlineinnehåll. Även om de ursprungligen var avsedda att säkerställa att skapare och nyhetsorganisationer är ganska kompenserade för deras arbete, kommer direktivet mer troligt att göra kvalitetsnyheter svårare att hitta, kasta finansiella och tekniska vägspärrar i vägen för mindre utgivare och skapare online, kväva yttrandefrihet och negativt påverka internet kultur.
Direktivet befinner sig för närvarande i de sena stadierna av förhandlingar med stängda dörrar mellan Europeiska kommissionen, Europaparlamentet och Europeiska rådet innan det har omröstats av EU: s medlemsländer. Om den går som den är, kommer det att bli en stor förändring av maktbalansen kring upphovsrätt online. Ripplarna från EU-CD: n kommer sannolikt att kännas även utanför EU: s gränser - i områden som är så allvarliga som stora nyhetstäckningar, och lika dumma som de mem som vi ser på Twitter och Facebook.
Direktivet stöds av vissa europeiska publiceringsjättar och stora skivbolag och musiker som Paul McCartney. Men det står inför växande motstånd från tekniska jättar, sociala nätverk och skapare av onlineinnehåll, såväl som kampanjgrupper som EFF och akademiker som världsintern uppfinnare Tim Berners-Lee.
Den huvudsakliga kontroversen handlar om artiklarna 11 och 13 i direktivet, även känd som "länkskatt" och "uppladdningsfilter".
Länkskatten
Artikel 11 tvingar nyhetssajter att debitera Google och andra för utdrag.
Artikel 11 kräver online-nyhetsaggregat som Google, Facebook eller Twitter att betala licensavgifter till nyhetsorganisationer när de visar delar av deras täckning och tvingar nyhetsorganisationer att ta ut dessa avgifter. Målet är att kompensera nybörjare med kontantbelopp för de delar av sina artiklar som används på platser som Google News, där du kan se en bild och en kort sammanfattning längs rubriken. Argumentet från stora utgivare är att Google och andra betalar in sitt innehåll genom att visa länkar och utdrag på "monetiserade plattformar", och de vill ha en bit av åtgärden.
Å andra sidan är tanken på att en läsare skummar förbi ett utdrag där de annars skulle klicka och läsa hela berättelsen i bästa fall omtvistade. Dessutom kräver EU-CD en licensavgift som inte kan avstås, vilket innebär att mindre utgivare som behöver extra synlighet för aggregat som Google inte bara kan ta ut en länkavgift på noll.
Som rapporterats av SearchEngineLand, gick en liknande lag som antogs i Spanien 2015 ganska dåligt för alla berörda, vilket i slutändan resulterade i att Google News slutade helt i det landet.
Google publicerade nyligen ett exempel på hur Google News kan se ut i en värld efter artikel 11 - i själva verket en sökresultatsida som vid första anblicken verkar vara trasig. Inga utökade rubriker. Inga miniatyrer. Inga utdrag.
I december framhöll företagets nyhetsdirektör, Richard Gingras, ytterligare frågor för små utgivare, som skulle behöva ingå komplexa kommersiella avtal med enskilda aggregatorer för att tävla om uppmärksamhet online.
Artikel 11 kunde göra kommersiella affärer med utgivare för att visa hyperlänkar och korta utdrag av nyheter. Detta innebär att sökmotorer, nyhetsaggregatorer, appar och plattformar skulle behöva sätta kommersiella licenser på plats och fatta beslut om vilket innehåll som ska inkluderas på grundval av dessa licensavtal och vilka som ska utelämnas.
Effektivt kommer företag som Google att läggas till att välja vinnare och förlorare. Onlinetjänster, av vilka några genererar inga intäkter (till exempel Google Nyheter) måste göra val om vilka utgivare de skulle göra med. För närvarande kan mer än 80 000 nyhetsförlag över hela världen dyka upp i Google Nyheter, men artikel 11 skulle minska antalet kraftigt. Och det handlar inte bara om Google, det är osannolikt att något företag kommer att kunna licensiera varje enskild nyhetsförlag i Europeiska unionen, särskilt med tanke på den mycket breda definition som föreslås.
Det är inte heller klart var linjen skulle dras mellan ett utdrag, som skulle vara föremål för länkskatten, och en enkel hyperlänk, vilket inte skulle göra det. Aggregatorer skulle troligt fel på sidan av försiktighet, så att de inte hamnar i domstol.
Som ett testfall för vad artikel 11 kan betyda för utgivare, rapporterade Ars Technica 2015 att när Spaniens liknande nyhetsaggregataskatt trädde i kraft, i synnerhet mindre butiker drabbades av en minskning av trafiken med 14 procent, med att vissa lokala tjänster slutade helt och hållet..
Uppladdningsfiltret
Artikel 13 på EU: s CD är ännu mer problematisk och långtgående. Det gör webbplatser som är värd för användarskapat innehåll, som YouTube, Twitter och otaliga andra, ansvariga för intrång i upphovsrätten på deras plattformar. De är på kroken och kan stämmas i EU av rättighetsinnehavare som filmstudior och TV-nätverk för saker som laddas upp av deras användare. Som sådan skulle de bli skyldiga att proaktivt polisera sina plattformar för intrång i upphovsrätten. Det betyder att saker som memes, inklusive allt som är upphovsrättsskyddat (med andra ord, de flesta memes), eller screengrabs tagna från en film eller TV-program måste filtreras innan innehållet publiceras online.
Artikel 13 handlar om mer än bara förbjudna mem.
Eftersom EU-lagstiftningen inte innehåller någon bestämmelse om rättvis användning - till skillnad från USA - kan detta utvidgas till att omfatta film av filmer, TV-program och spel som används i kritik och kommentarer.
Det är viktigt att skydda mot legitim upphovsrättsintrång. Men lika drakoniskt som artikel 13 går långt över linjen för att kväva fritt uttryck. Det finns en stor skillnad mellan grossiststöld av ett helt upphovsrättsskyddat verk och att dela en reaktions-GIF på Twitter. Det senare är inte ett verkligt intrång i lagens anda, det är en del av det sätt vi kommunicerar online idag. Men den nuansen går förlorad på EU: s CD.
Eftersom artikel 13 gör plattformshållare ansvariga som standard, skulle de nästan säkert utöva ett överflöd av försiktighet, vilket leder till rikliga falska positiver - användarnas inlägg blir felaktigt censurerade. Detta kan redan ses i YouTubes ContentID-system som skannar uppladdade videoklipp efter det faktum och gör det möjligt för innehavare av rättigheter att antingen ta bort eller sifonera pengar från videoklipp med sitt innehåll. Ofta möjliggör ContentID för rika rättighetsinnehavare att tjäna pengar på det transformativa arbetet för mindre YouTubers, eller blockera sådana verk helt och hållet på basis av några sekunders intrång i filmer. Vi kan förvänta oss mer av detta om EU-CD träder i kraft - särskilt om ett nytt, ännu mer drakoniskt skanningssystem måste godkänna videor och bilder från europeiska skapare innan de går live.
Det är inte heller svårt att föreställa sig hur sådana extrema begränsningar på tweets, YouTube-videor eller Facebook-inlägg kan missbrukas av rika rättighetsinnehavare på andra sätt, till exempel att censurera eller undertrycka kritik.
Allt detta är att säga ingenting om mindre sociala medieplattformar utan resurser för att utveckla sina egna copyright-skannande megafilter för användargenererat innehåll. Liksom med artikel 11 är de minsta plattformarna mest skadade.
Om något liknande artikel 13 hade antagits för 15 år sedan, är det osannolikt att Twitter eller YouTube skulle existera i deras nuvarande form.
Alla utom de största nyhetsförlagarna drar nytta av synligheten och signalförstärkningen som kommer från placering i nyhetsaggregat. Och alla utom de största, rikaste innehållsskaparna drar nytta av det avslappnade, sunt förnuftet för att upprätthålla upphovsrätten som genomsyrar sociala medier och videoplattformar idag. Viktigast av allt är att samhället i allmänhet och internetkultur dra nytta av sunt fritt uttryck på onlineplattformar, obehindrat av hård upphovsrättspolicy.
Om du bor i ett EU-land och vill stå upp för fritt uttryck och konkurrens online kan du vidta åtgärder här.
